Fits.

Graffitisveriges postmodernist. På den viktiga frågan, åtminstone inom graffiti och konstvärlden, vilken stil man har, så är svaret gällande Fits: Ingen.

Oerhört befriande från all Coca Cola konst i alla möjliga individuella utföranden som präglar graffitin men framförallt den akademiska- och den kommersiella konstvärlden. I dessa två världar är det utopiska kapitalistiska synsättet att allt handlar om individen intill extrem egosim satt på piedestal. Du ska inte bara ha en egen stil och ett eget uttryck, du skall använda ett eget material och ha egna tänkta tankar och du skall även prata eget och solklart klä dig väldigt eget. Det är en vedertagen sanning att alla måste bli en ny Joseph Beuys för att betraktas som konstnärer. Och även om du tycker graffitin, med rätta, skvallrar om en gemenskap och samarbetstanke, så är det otroligt viktigt att du formger ditt S på ditt unika vis, så det inte liknar S som någon annan gör någon annanstans.

Men detta bryr sig inte Fits om. Han är mer lik ett av de andra 4 elementen i Hip Hop än graffitin, nämligen turntableismen, som använder, först och främst vinylskivor där kreatören tar andras musik för att skapa sin musik. Grundtanken till att sampla även digitalt som ju alla musikproducenter idag använder sig av. I konstvärlden inte alls lika självklart och ofta starkt ifrågasatt. Fits har klarat sig utan större kontroverser. Ett socialt geni kan sno polarnas färger och former om man samtidigt har en brinnande och smittsam energi och skapar iver. Och att det faktiskt blir väldigt, väldigt bra. Covers som överträffar originalet.