Blue

På en Asien resa tidigt i år fick jag berätta hur samtidskonsten ser ut i Sverige vid flertal tillfällen. Jag vet inte riktigt varför, troligen för att min engelska suger, så blev oftast hyfsat komiskt. ”Yes, we have this guy making like crazylines really fast. And he throw himselves through a trainwindow” (Nug). ”Another artist are playing really mentally ill cause people were not nice to her so the doctors must fasten her with belts” (Anna Odell), ”One artist paints Mohammed as a dog and now people tries to kill him.” (Lars Wilks) och så, ”We also have this artist who paints big vaginas in schools for kids and a lot of people get really mad about this and wants to put her in jail.”.

Blue för mig eller Carolina Falkholt för hela Svenska folket. Det låter nästan som ett skämt när jag berättar på engelska och därav framstår nog konsten i Sverige som skruvad och oseriös, men jag är den första att skriva under på att alla dessa fyra är exempel på blodigt allvarliga konstnärskap som alla har något viktigt de vill förmedla. Det gäller inte minst Blues konst. Hennes feministiska tankar och ambitioner är väl bekanta och tillhör allmänbildningen nu för tiden men den som missat det så kan man enkelt säga att flickor och kvinnor skall vara stolta över sitt kön och det skall inte, inte minst ordet fitta, användas på ett nedvärderande sätt. ”Våldet, hoten och orättvisorna som kvinnor får utstå, bara för att de är kvinnor, måste upphöra.” Nyligen i en stor artikel i DN, Maj 2105, berättade Blue utlämnande och ansvarsfullt om sig själv, sitt liv och sin mission som gav ytterligare dimensioner, både bejakande och smärtsamma, till hennes bilder och konst.

Att hon jämför en faktiskt fysisk egenupplevd våldtäkt med tanken att obeställd graffiti på annans egendom är en visuell estetisk våldtäkt gör henne till en av de första och kraftfullaste kritikerna till den egna scenen. Välkommet och välbehövligt. Vad dock inte alla vet, och även en av anledningarna till att hon representerar Sveriges graffitikonstnärer under viTT, är att hennes arbete inneburit en milstolpe inom den svenska graffitiscenen och fört den 30 år fram i tiden. Man kan faktiskt säga, före och efter Blue. Iom att innehållet i Blues graffitimålning på Söndrumsskolan i Halmstad uppmärksammades och diskuterades på en nationell nivå både på gatan och i media blev det ett trendbrott. Innan dess nådde aldrig graffitin längre än till frågeställningar typ: Är graffiti konst eller klotter? Efter Blue är man istället tvungen att ställa sig frågan: Vad handlar detta om?